Nordsvensk brukshäst

Den nordsvenska brukshästen är Sveriges egen robusta och mångsidiga kallblodshäst som utvecklades från den gamla lanthästen. Den är härdig, stark och lätt att samarbeta med.

Historia

Rasen utvecklades från den gamla lanthästen. Under 1800-talets industrialisering ökade kraven på effektivitet och dragstyrka inom jord- och skogsbruk. Tyngre hästraser importerades då från kontinenten och England och korsades med inhemska ston. Detta ledde till att den ursprungliga svenska lanthästen i stor utsträckning försvann, särskilt i södra Sverige där ardennerhästen etablerade sig. I Bergslagen och norra delarna av landet var behoven annorlunda, och där insåg man värdet av den inhemska hästens härdighet, lättföddhet, sunda ben, goda terrängegenskaper och användbarhet i blandat arbete. Under 1800-talet hotades den av utländska raser, men distriktsveterinären Wilhelm Hallander organiserade ett bevarande som lade grunden till dagens nordsvenska brukshäst.  Bristen på svenska lantrashingstar gjorde att norska dölehingstar användes i aveln, vilket bidrog till att återskapa och stärka rasen. År 1900 fick hästen sin officiella rasbeteckning, den nordsvenska hästen, och kort därefter upprättades stamböcker, avelsföreningar och hingstuppfödning, bland annat vid Wången. År 1924 bildades Föreningen Nordsvenska Hästen, vilket samlade avelsarbetet nationellt.

Egenskaper och beteende

Rasen är medelstor, stark, lätthanterlig och anpassad till nordiskt klimat och varierande terräng. Vanliga färger är brun, svart och fux.

Fakta

• Ursprung: Sverige
• Tillvaratagande: Slutet av 1800-talet
• Kännetecken: Kompakt, kraftig, lugn
• Vikt: Ca 500–700 kg
• Mankhöjd: Hingst ca 157 cm, sto ca 153 cm
• Livslängd: 20–25 år
• Dräktighet: 11 månader
• Arbetsuppgift: Dragarbete i skogs- och lantbruk, gödselproduktion