Lantrasdjuren på Fredriksdal

Gamla svenska lantraser har ett stort genetiskt värde. Under lång tid har de anpassat sig till den miljö där de lever, vilket gör dem motståndskraftiga mot lokala sjukdomar och parasiter. Många av dessa raser är idag hotade – flera har räddats i sista stund och antalet djur är ofta lågt.

Biologisk mångfald handlar inte bara om vilda djur och växter. Den omfattar också våra husdjursraser och den odlade mångfalden. Lantraserna är en viktig genetisk resurs och bidrar till ett rikt landskap. Deras förmåga att klara magra beten, som skogsmarker och magra ängar, gynnar växter och djur som är beroende av öppna marker.

En lantras är en husdjursras som under lång tid levt i samma område och anpassat sig till lokala förhållanden – klimat, landskap, sjukdomar och skötsel. Historiskt har djuren behövt klara sig på knappa resurser, vilket gjort dem rörliga och duktiga på att hitta sin egen föda. Därför är de utmärkta betesdjur.

Lantraserna är mindre, växer långsammare och ger inte lika mycket kött eller mjölk som dagens produktionsdjur. Därför har de betraktats som oekonomiska och trängts undan. Men i miljöer där produktion inte är det viktigaste där passar lantraserna perfekt. Dessutom vet vi inte vilka gener som kommer behövas i framtiden med ett klimat i ständig förändring.

Det finns flera skäl att bevara dessa raser:

Internationella åtaganden: Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald, som omfattar allt levande – även husdjursraser.

Framtida behov: Om klimatet eller jordbrukets förutsättningar förändras kan vi behöva härdigare djur som klarar sig på mindre resurser.

Kulturarv: Lantraserna är en levande del av vår historia, lika värdefulla som äldre byggnader och föremål. De berättar om människors livsvillkor och hur landskapet har formats. På Fredriksdal museer och trädgårdar ingår växter och djur i de levande samlingarna.

Betesdjuren bland lantraserna är dessutom viktiga naturvårdare.

Lantraserna bär på en unik genetisk mångfald som är ovärderlig. De raser som finns i genbanker härstammar från djur som bevarats i avlägsna bygder och har liten eller ingen inkorsning av utländska raser. Tack vare engagerade djurägare och ideella föreningar finns dessa raser kvar. Föreningarna sköter avelsplaner och register i samarbete med Jordbruksverket.