Skånegås

Skånegåsen är en stolt, vaktande och långlivad svensk lantras – ofta först med att högljutt berätta när någon närmar sig!

Historia

Skånegåsen härstammar dels från en gammalsvensk lantras, skanörgäss, dels från Pommerska importerade gäss samt ett försumbart inslag av ungerska och ryska gäss.  Framtagandet av rasen påbörjades av Mårten Olsson som samlade in grå/vitbrokiga gäss av gammal stam i byarna Hunneberga och Vomb under 1890-talet.  Två hanar importerades några år senare i förädlingssyfte, en av emden-ras och en av tolouse-ras. Den skånska gåsen standardiserades på 1920-talet.

Förr i tiden fanns gäss nästan överallt, både på landsbygden och inne i städerna. Det var oftast kvinnorna som ansvarade för gässen. På gårdarna kunde man till och med ha gäss i en gåsbänk inomhus under ruvningstiden (det finns till exempel på Lillarydsgården på Fredriksdal). Gässen var värdefulla eftersom nästan allt kunde användas – kött, ägg, dun och fett. Fettet var särskilt uppskattat och användes både i matlagning och som huskur. Gåsens vingpennor användes till skrivpennor och andra praktiska ändamål, och de var en viktig exportvara från Skåne.  Under 1900-talet minskade antalet skånegäss kraftigt. En viss återhämtning skedde under 1970-talet, men rasen är fortfarande mycket sällsynt.

Egenskaper och beteende

Skånegäss är intelligenta och lever i livslånga par eller grupper. De är stora, tåliga och har goda moderegenskaper, även om ruvlusten är svagare än hos vilda gäss. Ungarna kallas för gässlingar.

Fakta

• Ursprung: Sydsverige, formad på 1920-talet
• Tillvaratagande: 1986
• Kännetecken: Vit med gråbruna fält; orange näbb och ben
• Vikt: Hona 7–8 kg, hane 8–10 kg
• Livslängd: 20–25 år
• Ägg: 20–30 ägg/säsong
• Arbetsuppgift: Vaktfågel, gödselproduktion
• Ruvningstid: 30 dagar